Viktig Häst: Grynet

Namn: Grynet

Ras: Shettlandsponny

Höjd: 106cm i mankhöjd

MalinoAliceriderca1990smalare_jpgFärg: Mörkbrun

Personlighet: Snäll! Men också busig förstås.

Grynet (den minsta ponnyn på bilden) är en av de viktigaste hästarna i mitt liv. (Den andra ponnyn heter Fleur och jag kommer berätta mer om henne senare)

Jag vill ha en häst! tjatade jag på min föräldrar. Efter en hel sommars tjat sa de: Okej Malin, du får låna Grynet och hennes föl Baltazar under ett halvår. Om du tar hand om dem alldeles själv så får du en egen häst sen. Yippi! Ropade jag. Gissa om jag tog chansen! Men helt lätt är det förstås inte att ta hand om två hästar själv när man är åtta år. Jag kommer skriva mer om utmaningarna senare här på bloggen. Men nu först ska jag berätta om Grynet.

På Grynet lärde jag mig rida. Jag var en fegis när vi möttes. Men med Grynet försvann min rädsla. Jag red alltid barbacka, och jag ramlade av ofta. Så ofta att jag inte längre var rädd för det. Man landar i gräset och så upp igen.

Grynet hade många föl. Smulan, Baltazar och Linus, för att nämna några.

Det är många år sedan jag lärde mig rida på Grynet. Idag lever Grynet i Trappalanda, på de evigt gröna ängarna går hon ock betar och busgalopperar med sina vänner.

Annonser

Så började allt!!

När jag var nästan nio år så fick jag min första egna häst. Precis som Joanna.

MalinoAliceriderca1990smalare_jpgMin häst hette Fleur och var ett gotlandsruss. Joannas Flower är också ett russ. Som du förstår är jag och Joanna väldigt lika.

Fleur var en svår häst, som det tog lång tid att lära sig klara av. Hon ville inte gå in i stallet och hon bara vildhästgalopperade runt i hagen. Men när vi lärt känna varandra blev det annorlunda. Då blev Fleur min andra hälft. Med henne vågade jag hoppa höga hinder och rida i skogen, till och med under mörka vinterkvällar.

Men åren gick och jag växte. Det var så sorgligt. En dag hängde mina fötter långt nedanför Fleurs mage. När vi hoppade rev jag hindren med mina ben. Jag var tvungen att inse det: Vår tid tillsammans var slut. Efter många tårar sålde jag henne. Den nya ägaren var bra. En tjej som älskade henne lika mycket som jag gjort. Ofta åkte jag och hälsade på, och varje gång kände jag mig glad för att min ponny fått det bra. Samtidigt värkte det i hjärtat. Det varinte längre Fleur och jag.

Min längtan tillbaka följde mig genom livet. Den fick mig att vilja skriva berättelsen om mig och Fleur. Många gånger försökte jag. Varje gång slutade det med hopknycklade papper – det gick inte att skriva. Inte än.

Jag gjorde mycket annat. Jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet och skrev andra berättelser. Men hela tiden fanns min längtan med. En påminnelse om att jag väntade.

Så en natt kunde jag inte sova. Det pirrade en konstig känsla i i kroppen. Jag gick upp, tog en penna och ett papper och plötsligt fanns den där. Berättelsen. Det mesta var sig likt, men lite var annorlunda. Fantasi och påhitt blandades med verklighet, och ur detta föddes Joannas värld.